Om osannolikheten av olyckor och vår förmåga att glömma

Idag snöar det, det har kommit flera centimeter och det ser inte ut att sluta på ett tag. Jag tror att det är det värsta snöovädret på ett år, minst. Det är i alla fall så jag kommer ihåg det. När snön smälte bort från grusvägarna på landet och vårblommorna tittat fram stoppade jag alla kalla vinterminnen längst bak i minnet.

Människans förmåga att glömma är en av våra största tillgångar, men även ett hot mot det moderna liv vi lever idag.

Jag tänker först och främst på kärnkraftsolyckan i Fukushima, Japan. Det var en olycka som inte kunde hända. Själva scenariot var så osannolikt, att ett högteknologiskt och välorganiserat land som Japan skulle råka ut för en ohanterbar situation som denna fanns bara inte på världskartan. Kärnkraften är ju säker, och kontrollerad. Det är ju därför vi har den trots att det livsfarliga kärnbrännslet måste lagras under jord i 100.000 år innan det brutits ned.

Att kärnkraftsolyckor hänt tidigare har vi självklart glömt bort, förträngt. Trots att det inte är mer än 32 år sedan olyckan i Harrisburg och endast 25 år sedan olyckan i Tjernobyl.

I Harrisburg, USA, bidrog olyckliga omständigheter och tekniska fel till en partiell härdsmälta, men som tur var läckte endast små mängder radioaktivitet ut.

I Tjernobyl, Ukraina (dåvarande Sovjetunionen), bidrog kombinationen reaktortypens konstruktion och ett operatörsfel, alltså den mänskliga faktorn till katastrofen.


Men detta hade vi ju valt att glömma. Och enligt sannolikhetsuträkningar borde en ny olycka av dessa slag inte kunna inträffa. Svensk kärnkraft är säker får vi höra, här behöver vi inte oroa oss, för i Sverige har vi glömt bort att den mänskliga faktorn samt innebörden av ordet ”olycka” existerar.


Tage Danielssons berömda sannolikhetsmonolog från 1979: