Idag kom då det röda helvetet på besök än en gång. Som på beställnig, exakt på dagen såklart. Detta var försök nr. 20, och efter alla dessa koppar te jag druckit sedan januari hade jag lite mer hopp än vanligt. Jag kör nog på Dr. Yangs örtbehandling i en månad till och sedan hämtar jag ut receptet på Pergotime som Ludmila Ondrasek skrev ut till mig när jag var där sist i januari. Hur jag hamnade hos henne i Sundsvall är en lång historia, men lite kortfattat gick det till såhär:
Jag och min man har försökt skaffa barn i två år ungefär. När inget hände på ett år kände jag att det var bäst att söka för det.
Jag har varit hos gynekolog efter gynekolog som inte har hittat något fel. Någon tyckte direkt att vi skulle prova IVF och någon annan att hormonpiller vore bra. En undersökte mig inte ens. Efter vissa provtagningar kom man fram till att jag har hypotyreos, underproduktion i sköldkörteln. Detta medicineras enkelt och nu skulle barnen poppa ut inom bara några månader! Men inget hände såklart. Jag reste till andra sidan Sverige för att besöka en gynekolog som jag läst om i tidningen, Ludmila Ondrasek. Hon hittade en infektion som lätt kunde behandlas och efter det skulle barnen literärt poppa ut på löpande band. Än har bara några månader gått, men hittills inget resultat. Sist fick jag som jag skrev ett recept på Pergotime, som jag skulle ta tre månader senare om inget hände. Inte för hon trodde att det var något fel på min ägglossning, utan för att hon trodde att det satt i huvudet på något sätt, och att Pergo skulle ta bort den ”spärren”. Nu har ju tre månader gått, men jag vill ju helst att det skall funka utan en massa hormonstimulerande preparat. Så jag tar en god morgon kopp te, håller för näsan och njuter, i en månad till.
Så här skriver bloggarna på "Åren Går", och "Ett Vanligt Liv" om Ludmila.
På Intressant.se hittar ni massor av intressanta bloggar
På Bloggar.se hittar ni en lista på de mest bloggade ämnena i Sverige
Läs även andra bloggares åsikter om Ludmila Ondrasek, Dr. Ondrasek, Barnlöshet, Pergotime, Dr. Yang, kinesiskt örtte
Visar inlägg med etikett barnlöshet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barnlöshet. Visa alla inlägg
måndag 21 mars 2011
tisdag 15 mars 2011
Konsten att gå upp i vikt (som jag inte behärskar)
I artikel efter artikel läser jag om de bästa sätten att gå ner i vikt. Äta lite, äta rätt, äta fett… Diet efter diet lovar dig mirakel i viktminskning. Men inte blir jag glad för det. Om jag vet något, så är det hur man blir smal. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner med olika tips för att gå ner i vikt eller hålla den på grammet, och då med samma regler som det viktminskningseliten anbefaller.
Nej, jag vill inte gå ner i vikt, jag vill gå upp. Flera kilo. Fem kilo för att vara exakt, för då hamnar jag precis på BMI 19, den magiska gränsen. BMI 19 slår fast att jag är normalviktig, men den gör mer än så. Den berättigar mig även till en IVF behandling. Helst av allt vill jag bli gravid på naturlig väg, men månad efter månad visar det sig ouppnått, och förutsättningarna blir ju knappast bättre med åren.
Jag började för någon månad sedan räkna kalorier. Det där med kaloriinnehåll har aldrig funnits på min världskarta tidigare, men nu har jag inget val. Här skall det räknas, till 3000 varje dag, minst!
Det första som slog mig var hur lite kalorier det var i all mat, i grönsakerna lönade det sig knappt ens att räkna, i frukten gick det lite bättre men jag behövde något mer, något riktigt riktigt saftigt. Jag gick till SevenEleven och tittade på deras flottiga chokladkakor, räknade lite och förfasades. Inte ens där kom jag upp i mer än några hundra kalorier, och då måste jag ju plåga i mig den äckliga, tillsatsstinna kakan. Med en klump i halsen gick jag runt i butiken och läste på baksidan av allt, i jakt på de värdefulla siffrorna. Och jag letade inte förgäves, utan hittade dem där jag minst av allt hade förväntat mig resultat. I en smoothie! Till och med i en god smoothie. Så nu ruinerar jag mig på Froosh fantastiska dryck med kokosmjölk, ananas och banan.
Än dröjer resultaten, men jag lovar att uppdatera kilo för kilo tills målet är nått.
Nej, jag vill inte gå ner i vikt, jag vill gå upp. Flera kilo. Fem kilo för att vara exakt, för då hamnar jag precis på BMI 19, den magiska gränsen. BMI 19 slår fast att jag är normalviktig, men den gör mer än så. Den berättigar mig även till en IVF behandling. Helst av allt vill jag bli gravid på naturlig väg, men månad efter månad visar det sig ouppnått, och förutsättningarna blir ju knappast bättre med åren.
Jag började för någon månad sedan räkna kalorier. Det där med kaloriinnehåll har aldrig funnits på min världskarta tidigare, men nu har jag inget val. Här skall det räknas, till 3000 varje dag, minst!
Det första som slog mig var hur lite kalorier det var i all mat, i grönsakerna lönade det sig knappt ens att räkna, i frukten gick det lite bättre men jag behövde något mer, något riktigt riktigt saftigt. Jag gick till SevenEleven och tittade på deras flottiga chokladkakor, räknade lite och förfasades. Inte ens där kom jag upp i mer än några hundra kalorier, och då måste jag ju plåga i mig den äckliga, tillsatsstinna kakan. Med en klump i halsen gick jag runt i butiken och läste på baksidan av allt, i jakt på de värdefulla siffrorna. Och jag letade inte förgäves, utan hittade dem där jag minst av allt hade förväntat mig resultat. I en smoothie! Till och med i en god smoothie. Så nu ruinerar jag mig på Froosh fantastiska dryck med kokosmjölk, ananas och banan.
Än dröjer resultaten, men jag lovar att uppdatera kilo för kilo tills målet är nått.
måndag 14 mars 2011
Djurbebisar kickar igång hormonerna
Varje vår när djuren börjar få sina ungar känner jag tydligt hur hormonerna börjar gå på högvarv, och jag börjar prata bebisspråk med katterna. Det gör jag i och för sig alltid, men på våren blir det lite, lite uppenbarare.
Vi har några får, och förhoppningsvis är tackorna dräktiga. I så fall kommer troligtvis första lammet om bara några veckor. Man vill ju självklart att allt skall gå bra och att tackorna skall vilja ha sina små lamm och ha tillräckligt med mjölk, men om det inte är så får man ju flaskmata de små raringarna. Man sitter där i halmen med ett lamm i famnen som snuttar, buffar och dricker, ens alldeles egna substitutbebis! Ja, det är härligt med vår! Sedan får man ju bara hoppas att just det flasklammet är en liten flicka, annars blir det jobbigt för en självhushållare när det närmar sig höst. Ni som har får förstår nog...
Men man blir även påmind om att man själv inte har några barn, att man själv inte är gravid, inte blivit det på flera år. Varje månad, veckan innan mens är som tortyr. Man väntar, känner efter och inbillar sig illamående, och jämför varje litet sendrag med de vanligaste graviditetsteckena. Brösten ömmar, de gör de ju aldrig, det måste vara ett symptom… Men varje månad kommer besvikelsen som på posten, och på bara några minuter försvinner illamåendet, brösten slutar ömma och man vet att det är kört. Igen. Det är tungt. Och den molande mensvärken gör ju knappast saken bättre. Värktabletter vågar man ju inte ta, inte ens Alvedon nu för tiden.
En vecka senare känns allt genast lättare. Snart ägglossning igen, börjar med stickorna, flera varje dag för att vara på den säkra sidan. Långt innan, och långt efter, för att helgardera sig. Några dagar går, och jag tror att jag känner mig lite illamående…
Vi har några får, och förhoppningsvis är tackorna dräktiga. I så fall kommer troligtvis första lammet om bara några veckor. Man vill ju självklart att allt skall gå bra och att tackorna skall vilja ha sina små lamm och ha tillräckligt med mjölk, men om det inte är så får man ju flaskmata de små raringarna. Man sitter där i halmen med ett lamm i famnen som snuttar, buffar och dricker, ens alldeles egna substitutbebis! Ja, det är härligt med vår! Sedan får man ju bara hoppas att just det flasklammet är en liten flicka, annars blir det jobbigt för en självhushållare när det närmar sig höst. Ni som har får förstår nog...
Men man blir även påmind om att man själv inte har några barn, att man själv inte är gravid, inte blivit det på flera år. Varje månad, veckan innan mens är som tortyr. Man väntar, känner efter och inbillar sig illamående, och jämför varje litet sendrag med de vanligaste graviditetsteckena. Brösten ömmar, de gör de ju aldrig, det måste vara ett symptom… Men varje månad kommer besvikelsen som på posten, och på bara några minuter försvinner illamåendet, brösten slutar ömma och man vet att det är kört. Igen. Det är tungt. Och den molande mensvärken gör ju knappast saken bättre. Värktabletter vågar man ju inte ta, inte ens Alvedon nu för tiden.
En vecka senare känns allt genast lättare. Snart ägglossning igen, börjar med stickorna, flera varje dag för att vara på den säkra sidan. Långt innan, och långt efter, för att helgardera sig. Några dagar går, och jag tror att jag känner mig lite illamående…
torsdag 10 mars 2011
Kinesiskt örtte
Ikväll springer jag mellan datorn och spisen, det är nämligen så att jag kokar te. Ah, gott! Kanske ni tänker då, men det är det inte alls. Raka motsatsen för att vara helt ärlig. Jag börjar från början, eller inte helt från början, jag vill inte trötta ut er det första jag gör.
Jag och min sambo har försökt bli gravida i nästan två år. Det går inte så bra, inget händer liksom. Olika metoder har prövats och nu har jag kommit till den äckliga temetoden. Jag såg ett inslag om alternativmedicin på ”Malou efter 10” för några månader sedan, de intervjuade en kinesisk örtläkare som heter Dr. Yang. Jag sökte upp henne i Stockholm för att få behandling för min barnlöshet och hon gav mig en Kinesisk diagnos med hjälp av puls och tungdiagnostik. Först när jag kom så fyllde jag i ett formulär med frågor om mig och symptom osv. Sedan kom Dr. Yang och frågade alla möjliga konstiga frågor samtidigt som hon kände på min puls, ungefär en minut på varje handled. Hon kom fram till att min kropp var i obalans och inte kunde bli gravid innan balansen återställts. Detta skulle göras med örtte då jag inte ville prova akupunktur.
Jag fick ett antal påsar med speciella Kinesiska läkeörter som jag kokar till te några gånger i veckan. Smaken är minst sagt oangenäm, men vad gör man inte? Vid varje återbesök upprepas metoden och jag får ett nytt te beroende på hur kroppen utvecklats. Jag har fått mer ork, bättre aptit, bättre blodcirkulation osv. sedan jag började, och nu närmar det nog sig ett avslut på behandlingen. Snart är jag i ”balans”! Jag kommer fortsätta att berätta om behandlingen och eventuella framsteg här i bloggen i framtiden, men nu skall jag gå och dricka te. Sedan väntar sängen. God natt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

