Varje vår när djuren börjar få sina ungar känner jag tydligt hur hormonerna börjar gå på högvarv, och jag börjar prata bebisspråk med katterna. Det gör jag i och för sig alltid, men på våren blir det lite, lite uppenbarare.
Vi har några får, och förhoppningsvis är tackorna dräktiga. I så fall kommer troligtvis första lammet om bara några veckor. Man vill ju självklart att allt skall gå bra och att tackorna skall vilja ha sina små lamm och ha tillräckligt med mjölk, men om det inte är så får man ju flaskmata de små raringarna. Man sitter där i halmen med ett lamm i famnen som snuttar, buffar och dricker, ens alldeles egna substitutbebis! Ja, det är härligt med vår! Sedan får man ju bara hoppas att just det flasklammet är en liten flicka, annars blir det jobbigt för en självhushållare när det närmar sig höst. Ni som har får förstår nog...
Men man blir även påmind om att man själv inte har några barn, att man själv inte är gravid, inte blivit det på flera år. Varje månad, veckan innan mens är som tortyr. Man väntar, känner efter och inbillar sig illamående, och jämför varje litet sendrag med de vanligaste graviditetsteckena. Brösten ömmar, de gör de ju aldrig, det måste vara ett symptom… Men varje månad kommer besvikelsen som på posten, och på bara några minuter försvinner illamåendet, brösten slutar ömma och man vet att det är kört. Igen. Det är tungt. Och den molande mensvärken gör ju knappast saken bättre. Värktabletter vågar man ju inte ta, inte ens Alvedon nu för tiden.
En vecka senare känns allt genast lättare. Snart ägglossning igen, börjar med stickorna, flera varje dag för att vara på den säkra sidan. Långt innan, och långt efter, för att helgardera sig. Några dagar går, och jag tror att jag känner mig lite illamående…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar