När jag gick i gymnasiet var jag inte en av de mest motiverade eleverna. Jag satt på Oscars konditori istället för att gå på gympalektionerna, och nu, många år efteråt tror jag att det var ett väl avvägt beslut. Gympan var inget för mig. Gympa är fortfarande inget för mig.
Jag valde och vrakade mellan ämnena min skola erbjöd, och plockade ut guldkornen. Matten var inte ett av dem. Jag minns fortfarande att jag första året ofta ifrågasatte det läraren sade och frågade "varför" väldigt ofta.
En dag fick han väl nog, kom fram till mig och sade:
-Magnea, jag tror att du kan den matte du behöver. Du kan räkna ut hur mycket 20% rea är i butiken, och du fixar det där med plus och minus. Det är allt du behöver för framtiden, håller du med?
Jag var inte sen att hålla med. – Då behöver du nog inte gå på matten längre, tyckte läraren. Kila ner till expeditionen och anmäl att du hoppar av kursen, så är det klart sedan. Det är enkelt!
Vad tror ni jag gjorde? Det tog mig inte mer än några minuter att avsluta matten, for ever. Och jag tror jag klarat mig ganska bra sedan dess.
Nu är jag vuxen, och om jag har tur kanske även förälder om några år. Då måste man tänka annorlunda. Matte är viktigt (och roligt?)! Och självklart var det inte helt ok av läraren att uppmuntra ett avhopp, en riktig pedagog skulle uppmuntrat, inspirerat och skapat ett matteintresse hos mig. Det är nog inte så tokigt att skicka ut speciella ”matematik team” till skolorna. De kan ju förhoppningsvis i alla fall inspirera lärarna lite.
Såhär kommenterar tidningarna nyheten om expertteamet som skall skickas ut till skolorna: Aftonbladet, DN, SVD
På Intressant.se hittar ni massor av intressanta bloggar
På Bloggar.se hittar ni en lista på de mest bloggade ämnena i Sverige
Visar inlägg med etikett personligt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett personligt. Visa alla inlägg
onsdag 23 mars 2011
Matte är viktigt och roligt, men INGET för mig
måndag 21 mars 2011
Det röda helvetet
Idag kom då det röda helvetet på besök än en gång. Som på beställnig, exakt på dagen såklart. Detta var försök nr. 20, och efter alla dessa koppar te jag druckit sedan januari hade jag lite mer hopp än vanligt. Jag kör nog på Dr. Yangs örtbehandling i en månad till och sedan hämtar jag ut receptet på Pergotime som Ludmila Ondrasek skrev ut till mig när jag var där sist i januari. Hur jag hamnade hos henne i Sundsvall är en lång historia, men lite kortfattat gick det till såhär:
Jag och min man har försökt skaffa barn i två år ungefär. När inget hände på ett år kände jag att det var bäst att söka för det.
Jag har varit hos gynekolog efter gynekolog som inte har hittat något fel. Någon tyckte direkt att vi skulle prova IVF och någon annan att hormonpiller vore bra. En undersökte mig inte ens. Efter vissa provtagningar kom man fram till att jag har hypotyreos, underproduktion i sköldkörteln. Detta medicineras enkelt och nu skulle barnen poppa ut inom bara några månader! Men inget hände såklart. Jag reste till andra sidan Sverige för att besöka en gynekolog som jag läst om i tidningen, Ludmila Ondrasek. Hon hittade en infektion som lätt kunde behandlas och efter det skulle barnen literärt poppa ut på löpande band. Än har bara några månader gått, men hittills inget resultat. Sist fick jag som jag skrev ett recept på Pergotime, som jag skulle ta tre månader senare om inget hände. Inte för hon trodde att det var något fel på min ägglossning, utan för att hon trodde att det satt i huvudet på något sätt, och att Pergo skulle ta bort den ”spärren”. Nu har ju tre månader gått, men jag vill ju helst att det skall funka utan en massa hormonstimulerande preparat. Så jag tar en god morgon kopp te, håller för näsan och njuter, i en månad till.
Så här skriver bloggarna på "Åren Går", och "Ett Vanligt Liv" om Ludmila.
På Intressant.se hittar ni massor av intressanta bloggar
På Bloggar.se hittar ni en lista på de mest bloggade ämnena i Sverige
Läs även andra bloggares åsikter om Ludmila Ondrasek, Dr. Ondrasek, Barnlöshet, Pergotime, Dr. Yang, kinesiskt örtte
Jag och min man har försökt skaffa barn i två år ungefär. När inget hände på ett år kände jag att det var bäst att söka för det.
Jag har varit hos gynekolog efter gynekolog som inte har hittat något fel. Någon tyckte direkt att vi skulle prova IVF och någon annan att hormonpiller vore bra. En undersökte mig inte ens. Efter vissa provtagningar kom man fram till att jag har hypotyreos, underproduktion i sköldkörteln. Detta medicineras enkelt och nu skulle barnen poppa ut inom bara några månader! Men inget hände såklart. Jag reste till andra sidan Sverige för att besöka en gynekolog som jag läst om i tidningen, Ludmila Ondrasek. Hon hittade en infektion som lätt kunde behandlas och efter det skulle barnen literärt poppa ut på löpande band. Än har bara några månader gått, men hittills inget resultat. Sist fick jag som jag skrev ett recept på Pergotime, som jag skulle ta tre månader senare om inget hände. Inte för hon trodde att det var något fel på min ägglossning, utan för att hon trodde att det satt i huvudet på något sätt, och att Pergo skulle ta bort den ”spärren”. Nu har ju tre månader gått, men jag vill ju helst att det skall funka utan en massa hormonstimulerande preparat. Så jag tar en god morgon kopp te, håller för näsan och njuter, i en månad till.
Så här skriver bloggarna på "Åren Går", och "Ett Vanligt Liv" om Ludmila.
På Intressant.se hittar ni massor av intressanta bloggar
På Bloggar.se hittar ni en lista på de mest bloggade ämnena i Sverige
Läs även andra bloggares åsikter om Ludmila Ondrasek, Dr. Ondrasek, Barnlöshet, Pergotime, Dr. Yang, kinesiskt örtte
lördag 19 mars 2011
killar är som en byrå, Magneas relationstips
Jag minns ett terapisamtal jag hade för något år sedan. Jag kommer inte ihåg sammanhanget, men det handlade om mäns sätt att tänka, och om deras sätt att besvara ens, ofta spontana, tankar och funderingar.
Terapeuten förklarade att män fungerar som en byrå med massor av lådor. De öppnar en låda i taget, och tar ut innehållet. I en låda kanske det är bilar, ja, då är det bilar som gäller. Inget annat. När billådan är öppen är det chanslöst att försöka prata om känslor t. ex. Då måste de först lägga ner bilgrejerna i byrån och stänga den lådan. Sedan skall ”lyssna på tjejens snack om känslor lådan” öppnas. Om dessa steg inte tas i rätt ordning kan man inte vänta sig en vettig respons på det man försöker prata om.
Även om det kanske låter lite fånigt först, så ligger det en hel del i detta. Jag tycker att jag har lättare att förstå saker och ting när jag tänker på byrålådan.
Kom ihåg detta nästa gång ni håller på att bli tokiga på karln där hemma!
Roligt om hur killar tänker på Yttermera.se
På Intressant.se hittar ni massor av intressanta bloggar
På Bloggar.se hittar ni en lista på de mest bloggade ämnena i Sverige
Terapeuten förklarade att män fungerar som en byrå med massor av lådor. De öppnar en låda i taget, och tar ut innehållet. I en låda kanske det är bilar, ja, då är det bilar som gäller. Inget annat. När billådan är öppen är det chanslöst att försöka prata om känslor t. ex. Då måste de först lägga ner bilgrejerna i byrån och stänga den lådan. Sedan skall ”lyssna på tjejens snack om känslor lådan” öppnas. Om dessa steg inte tas i rätt ordning kan man inte vänta sig en vettig respons på det man försöker prata om.
Även om det kanske låter lite fånigt först, så ligger det en hel del i detta. Jag tycker att jag har lättare att förstå saker och ting när jag tänker på byrålådan.
Kom ihåg detta nästa gång ni håller på att bli tokiga på karln där hemma!
Roligt om hur killar tänker på Yttermera.se
På Intressant.se hittar ni massor av intressanta bloggar
På Bloggar.se hittar ni en lista på de mest bloggade ämnena i Sverige
tisdag 15 mars 2011
Konsten att gå upp i vikt (som jag inte behärskar)
I artikel efter artikel läser jag om de bästa sätten att gå ner i vikt. Äta lite, äta rätt, äta fett… Diet efter diet lovar dig mirakel i viktminskning. Men inte blir jag glad för det. Om jag vet något, så är det hur man blir smal. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner med olika tips för att gå ner i vikt eller hålla den på grammet, och då med samma regler som det viktminskningseliten anbefaller.
Nej, jag vill inte gå ner i vikt, jag vill gå upp. Flera kilo. Fem kilo för att vara exakt, för då hamnar jag precis på BMI 19, den magiska gränsen. BMI 19 slår fast att jag är normalviktig, men den gör mer än så. Den berättigar mig även till en IVF behandling. Helst av allt vill jag bli gravid på naturlig väg, men månad efter månad visar det sig ouppnått, och förutsättningarna blir ju knappast bättre med åren.
Jag började för någon månad sedan räkna kalorier. Det där med kaloriinnehåll har aldrig funnits på min världskarta tidigare, men nu har jag inget val. Här skall det räknas, till 3000 varje dag, minst!
Det första som slog mig var hur lite kalorier det var i all mat, i grönsakerna lönade det sig knappt ens att räkna, i frukten gick det lite bättre men jag behövde något mer, något riktigt riktigt saftigt. Jag gick till SevenEleven och tittade på deras flottiga chokladkakor, räknade lite och förfasades. Inte ens där kom jag upp i mer än några hundra kalorier, och då måste jag ju plåga i mig den äckliga, tillsatsstinna kakan. Med en klump i halsen gick jag runt i butiken och läste på baksidan av allt, i jakt på de värdefulla siffrorna. Och jag letade inte förgäves, utan hittade dem där jag minst av allt hade förväntat mig resultat. I en smoothie! Till och med i en god smoothie. Så nu ruinerar jag mig på Froosh fantastiska dryck med kokosmjölk, ananas och banan.
Än dröjer resultaten, men jag lovar att uppdatera kilo för kilo tills målet är nått.
Nej, jag vill inte gå ner i vikt, jag vill gå upp. Flera kilo. Fem kilo för att vara exakt, för då hamnar jag precis på BMI 19, den magiska gränsen. BMI 19 slår fast att jag är normalviktig, men den gör mer än så. Den berättigar mig även till en IVF behandling. Helst av allt vill jag bli gravid på naturlig väg, men månad efter månad visar det sig ouppnått, och förutsättningarna blir ju knappast bättre med åren.
Jag började för någon månad sedan räkna kalorier. Det där med kaloriinnehåll har aldrig funnits på min världskarta tidigare, men nu har jag inget val. Här skall det räknas, till 3000 varje dag, minst!
Det första som slog mig var hur lite kalorier det var i all mat, i grönsakerna lönade det sig knappt ens att räkna, i frukten gick det lite bättre men jag behövde något mer, något riktigt riktigt saftigt. Jag gick till SevenEleven och tittade på deras flottiga chokladkakor, räknade lite och förfasades. Inte ens där kom jag upp i mer än några hundra kalorier, och då måste jag ju plåga i mig den äckliga, tillsatsstinna kakan. Med en klump i halsen gick jag runt i butiken och läste på baksidan av allt, i jakt på de värdefulla siffrorna. Och jag letade inte förgäves, utan hittade dem där jag minst av allt hade förväntat mig resultat. I en smoothie! Till och med i en god smoothie. Så nu ruinerar jag mig på Froosh fantastiska dryck med kokosmjölk, ananas och banan.
Än dröjer resultaten, men jag lovar att uppdatera kilo för kilo tills målet är nått.
måndag 14 mars 2011
Djurbebisar kickar igång hormonerna
Varje vår när djuren börjar få sina ungar känner jag tydligt hur hormonerna börjar gå på högvarv, och jag börjar prata bebisspråk med katterna. Det gör jag i och för sig alltid, men på våren blir det lite, lite uppenbarare.
Vi har några får, och förhoppningsvis är tackorna dräktiga. I så fall kommer troligtvis första lammet om bara några veckor. Man vill ju självklart att allt skall gå bra och att tackorna skall vilja ha sina små lamm och ha tillräckligt med mjölk, men om det inte är så får man ju flaskmata de små raringarna. Man sitter där i halmen med ett lamm i famnen som snuttar, buffar och dricker, ens alldeles egna substitutbebis! Ja, det är härligt med vår! Sedan får man ju bara hoppas att just det flasklammet är en liten flicka, annars blir det jobbigt för en självhushållare när det närmar sig höst. Ni som har får förstår nog...
Men man blir även påmind om att man själv inte har några barn, att man själv inte är gravid, inte blivit det på flera år. Varje månad, veckan innan mens är som tortyr. Man väntar, känner efter och inbillar sig illamående, och jämför varje litet sendrag med de vanligaste graviditetsteckena. Brösten ömmar, de gör de ju aldrig, det måste vara ett symptom… Men varje månad kommer besvikelsen som på posten, och på bara några minuter försvinner illamåendet, brösten slutar ömma och man vet att det är kört. Igen. Det är tungt. Och den molande mensvärken gör ju knappast saken bättre. Värktabletter vågar man ju inte ta, inte ens Alvedon nu för tiden.
En vecka senare känns allt genast lättare. Snart ägglossning igen, börjar med stickorna, flera varje dag för att vara på den säkra sidan. Långt innan, och långt efter, för att helgardera sig. Några dagar går, och jag tror att jag känner mig lite illamående…
Vi har några får, och förhoppningsvis är tackorna dräktiga. I så fall kommer troligtvis första lammet om bara några veckor. Man vill ju självklart att allt skall gå bra och att tackorna skall vilja ha sina små lamm och ha tillräckligt med mjölk, men om det inte är så får man ju flaskmata de små raringarna. Man sitter där i halmen med ett lamm i famnen som snuttar, buffar och dricker, ens alldeles egna substitutbebis! Ja, det är härligt med vår! Sedan får man ju bara hoppas att just det flasklammet är en liten flicka, annars blir det jobbigt för en självhushållare när det närmar sig höst. Ni som har får förstår nog...
Men man blir även påmind om att man själv inte har några barn, att man själv inte är gravid, inte blivit det på flera år. Varje månad, veckan innan mens är som tortyr. Man väntar, känner efter och inbillar sig illamående, och jämför varje litet sendrag med de vanligaste graviditetsteckena. Brösten ömmar, de gör de ju aldrig, det måste vara ett symptom… Men varje månad kommer besvikelsen som på posten, och på bara några minuter försvinner illamåendet, brösten slutar ömma och man vet att det är kört. Igen. Det är tungt. Och den molande mensvärken gör ju knappast saken bättre. Värktabletter vågar man ju inte ta, inte ens Alvedon nu för tiden.
En vecka senare känns allt genast lättare. Snart ägglossning igen, börjar med stickorna, flera varje dag för att vara på den säkra sidan. Långt innan, och långt efter, för att helgardera sig. Några dagar går, och jag tror att jag känner mig lite illamående…
lördag 12 mars 2011
Oj vad skönt att inte vara singel
När jag tänker tillbaka på mina år som singel minns jag de åren som en ångestfylld tid i mitt liv. Att ”hitta någon” är ju det som de flesta vill göra, men det är ju inte bara bara. Den första metoden, gå ut och träffa någon på krogen, ragga bäst på krogen, var dömd att misslyckas redan innan den provats. Jag var aldrig någon partypingla som kände mig som fisken i vattnet på storstadens inneställen, och inte heller särskilt benägen att inskränka mig till samtal om fylla eller hur kåt den andre parten kunde tänkas vara. Och om man nu skulle fallit för en av de där överförfriskade männen skulle man troligtvis inte pallat ett liv med honom. Krogen varje helg, och onsdagen kanske, torsdagen är ju skönt avslappnad på de flesta ställen. Söndagarna är ju röj, då kan man festa med barpersonalen ju. Äh, jag ville ju hitta någon som hellre satt hemma och myste om kvällarna, men hur gjorde man det? Man kunde ju knappast ringa på lägenhetsdörrar bara på måfå för att se om det var där han satt och myste i sin ensamhet och drömde om mig. Nej.
Nätdejting. Skapa profil. Försöka framställa sig som en rolig och trevlig människa, och intressant, men utan att för den saken ljuga för mycket så man skapade besvikelse vid eventuell kontakt. Oh, vad jag är öppen och mottaglig för kärlek, och impulsiv och spännande! Jag ääälskar att gå ut och festa, eller? Nej, det gjorde jag ju inte. Men man kan ju inte heller skriva att man hellre kräks än att sitta och prata med dem när de är överförfriskade?? Bitter? Jag?
Profilbild måste man ju ha, annars får man ingen uppmärksamhet alls. Ser jag verkligen ut så? Nä det kan jag väl inte göra, den där bilden som är 10 år gammal är väl mer jag…
Åh vad skönt att ha en guide med ”10 råd till dig som dejtar” för att skapa ännu lite mer prestationsångest om möjligt. Jag älskar djur. Förlåt. Jag hatar djur borde jag kanske skrivit?
Nej, jag är så glad att jag slipper det där tvångsmässiga letandet, och jag kommer göra mitt yttersta för att aldrig behöva hamna där igen. Fast damsuga, det är inte mitt jobb…
Nätdejting. Skapa profil. Försöka framställa sig som en rolig och trevlig människa, och intressant, men utan att för den saken ljuga för mycket så man skapade besvikelse vid eventuell kontakt. Oh, vad jag är öppen och mottaglig för kärlek, och impulsiv och spännande! Jag ääälskar att gå ut och festa, eller? Nej, det gjorde jag ju inte. Men man kan ju inte heller skriva att man hellre kräks än att sitta och prata med dem när de är överförfriskade?? Bitter? Jag?
Profilbild måste man ju ha, annars får man ingen uppmärksamhet alls. Ser jag verkligen ut så? Nä det kan jag väl inte göra, den där bilden som är 10 år gammal är väl mer jag…
Åh vad skönt att ha en guide med ”10 råd till dig som dejtar” för att skapa ännu lite mer prestationsångest om möjligt. Jag älskar djur. Förlåt. Jag hatar djur borde jag kanske skrivit?
Nej, jag är så glad att jag slipper det där tvångsmässiga letandet, och jag kommer göra mitt yttersta för att aldrig behöva hamna där igen. Fast damsuga, det är inte mitt jobb…
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

